Idag tänkte jag berätta hur vi bor och lever vi småtroll.

I min familj är vi 7 stycken. Jag har alltså 4 syskon, två småsystrar och två storebröder.

Vi har inga husdjur, som människor brukar ha, men det har hänt att jag haft sällskap kortare perioder av en snigel eller en nyckelpiga.

Vi trivs inte direkt i hus om man säger så, Vi vill istället ha nära till naturen för vi lever ju av vad den kan ge oss.

En del småtroll bor på marken bland stenar och blåbärsris. En del bor i träden, och vissa troll bor under gamla övergivna hus också. Min familj bor i en grotta som är tillräckligt stor för oss, men inte så stor att en människa kan komma in i den.

I min familjs grotta är det väl runt en 15 grader varmt, och det är rätt lagom för oss.

När vintern närmar sig, som nu, då samlar vi mat som vi förvarar i särskilda vinterförråd. De kan vara i ihåliga träd, i särskilda rum under marken, eller under stubbar och lingonris. Ja det varierar mycket.

Vi troll äter det mesta som naturen kan ge oss. Vi äter fisk, bär av olika slag, svamp, frukter, blad (som vi också gör te av), barr, nötter och viss mat som nog liknar den människor äter. Mor bakar gärna pajer, bröd och annat.

Däremot äter vi inte sådant som chips, godis och läsk.

På vintern samlar vi inte särskilt mycket mat, för då är det ju oftast rätt svårt att komma åt den under all snö. Dessutom är dte jobbigt att gå i snö längre sträckor. Även vi lämnar fotspår i snön, så då tar vi oss hellre fram så det inte syns att det gått ett troll där. Däremot tycker även troll om att åka skidor och pulka som människobarn kallar det. Fast våra skidor och pulkor ser lite annorlunda ut jämfört med människornas.

Våra sängar är gjorda av bark och vår madrass är oftast gjord av fågeldun, djurpäls och ull som vi samlat ihop. Mor och Fars madrass är gjord av bomull som de hittat. Som täcke använder vi tygbitar som människor ibland lämnat kvar i skogen. Våra täcken t ex de är gjorda av en picknickkduk som några människor lämnat kvar för längesedan.

Det är mor som syr dessa täcken. hennes nål är gjord av små fiskben, och hennes tråd är hårstrån från människor eller djur. Hästtagel använder mor när hon ska sy något som måste vara riktigt starkt och hållbart, för tagel är starkt och håller bra.

Vi troll är inte precis lata av oss, för vi är fostrade att hjälpa till hemma och avlasta far och mor. Om vi skulle bete oss ouppfostrat och inte hjälpa till hemma, då skulle vi skickas ut från hemmet, och få klara oss bäst vi kan. Det har hänt att olydiga troll som skickats iväg hemifrån blivit till egna grupper och i den gemensamma gruppen hjälps man åt att klara vintern och kan leva ett bra liv trots allt. Men alla har inte en sådan tur.

har man ingenstans att bo, då fryser man, framförallt om vintern. är man ensam och måste samla all mat själv, då blir man utan när man blir sjuk eller gör sig illa.

Därför lever alla troll i större eller mindre grupper, inte alltid i sin familj, för att kunna hjälpas åt.

Vi har en del fiender också. Utöver människor finns det djur i skogen som kan vara våra fiender och som man måste akta sig för.

Där finns t ex rovfåglar, ormar, grävlingar och vesslor som då gärna äter oss till middag om de får tag i oss.

Människorna har ofta husdjur, och vissa av dem kan vara farliga för oss också att träffa på. En katt t ex ser oss gärna som leksak, för att sedan kanske t o m äta upp oss. Likaså hundar kan vara farliga om de är hungriga. Annars kan de använda oss som leksaker de med, och det är nog inte särskilt roligt för oss det heller.

Så när vi är utanför grottan måste vi vara på vår vakt hela tiden, för rätt som det är så kanske det kommer ett djur eller en människa som vi måste gömma oss för.

Idag träffade vi på Herr Igelkott. Han hade varit och kikat på några övervintringsplatser och ahn hade haft tur och hittat en fin trädgård med härliga ställen att övervintra på. Nu skulle han hem till sin fru och barnen och berätta om det så att de kunde börja flytta genast. Deras barn hade ju hunnit bli rätt stora nu, men det är säkrare när man är flera stycken än när man är ensam.

Det var faktiskt ett tag sedan vi träffade honom senast, men han hade säkert haft fullt upp, tänkte jag.

För herr och fru Igelkott är några riktigt goa vänner som vi träffar då och då.

Jag var lite nyfiken på dne här nya platsen de hittat, så jag frågade vart den låg. När han berättade om den så förstod jag att det var den gamla obebodda torpet där vi samlade lite mat från om hösten, som han tänkte flytta till. Jag berättade det för honom och då blev han glad, för då skulle vi säkert ses lite då och då menade han. Sedan fortsatte vi var och en åt sitt håll.

Idag gick jag för att möta far. Han hade varit i skogen och ordnat med ett av vinterförråden som snart skulle fyllas på.

För att komma till far måste jag korsa en stor grusväg och det är otäckt tycker jag. För ibland kommer det stora vidunder åkandes rätt fort på den, och de inte bara låter illa, de luktar illa också. På sommaren är det dessutom oftast väldigt dammigt på vägen, och inte blir det bättre när ett sådant stort vidunder kommer farande heller.

Idag när jag tänkte gå över den här vägen så hör jag på långt håll hur ett vidunder kommer farande, så jag stannar och väntar ut det i gräskanten. Men det kommer aldrig ändra fram till mig, för efter en stund blir det alldeles tyst. Precis där jag tänkte gå över är det en krok, så jag såg ju inte om där kom någon, jag fick lite till hörseln endast. Och eftersom det blev tyst så väljer jag att springa över vägen. Jag har hunnit lite mer än halvvägs när jag hör hur det börjar låta om vidundret igen, så jag skyndar mig den sista biten och jag hinner precis ner i gräskanten innan vidundret far förbi mig. Vilken tur jag hade.

När jag sedan kommer fram till far som är en bit längre in i skogen, då hjälper jag honom med det sista på förrådet.

Det hade gått hål i taket på förrådet, så far tätade det med lite våt lera blandat med gräs. Nu ser det snyggt ut igen, och det lär nog hålla tätt också.

Idag hittade jag några nyponbuskar, men nyponen satt rätt högt upp, så jag kunde inte få ner dem på egen hand.

Rätt snabbt hämtade jag ett par av syskonen så att de fick hjälpa mig, för annars kanske fåglarna hann ta nyponen före oss. men nypon är ju jättegott, så jag ville ta med dem hem.

För att komma åt nyponen så klättrade en av brorsorna upp på en av nyponbusken kvistar och tyngde ner den. De största taggarna på nyponbusken använde han som trappsteg. Nu kunde jag och lillsyrran enkelt komma åt att plocka ner nyponen och sedan ta med dem hem.

Har ni tänkt på att vi troll är ofta sedda som några ondskefulla varelser som rövar bort barn och annat otäckt, medan t ex Vättar är sedda som några söta sorts tomtar som värnar om sin husbonde ?

Varje julafton ställer människorna ut risgrynsgröt till "Vätten" för att hålla sig väl med honom.

Men om vi troll nu är så ondskefulla, borde man inte hålla sig väl med oss också ??? I så fall varför får inte vi troll då en vänlig gest av människorna ibland också ?

Det jag tänkte berätta för er idag handlar om hur fel en del människor kan ha vad gäller troll.

Min berättelse handlar om en liten pojke som var i skogen och lekte. Han hade byggt en jättefin koja av kvistar och grenar som han hittade i skogen.

När grenarna och kvistarna närmast kojan var slut, då letade han sig längre och längre in i skogen för att hitta fler. När han sedan skulle gå tillbaka till kojan för att byga klart den, då visste han inte åt vilket håll kojan låg.

Han gick en liten bit åt alla håll, men kände inte igen sig alls.

Rädd satte sig pojken ner och lutade sig mot en trädstam. Sakta började tårarna komma och han grät. Han ropade på mamman, ingen svarade. Han ropade på pappan, ingen svarade.

Till sist så somnade han av ren utmattning medan tårarna fortsatte trilla nedför hans kinder. Han vaknade av att någon knuffade lite försiktigt på honom. Han trodde först att det var hans mamma som äntligen hittat honom, men han såg henne inte. Han såg ingen. 

När han såg sig omkring lite mer noggrant så såg han ett litet litet troll som stod nedanför hans ena knä. Trollet drog i hans byxor som om det ville att han skulle resa sig upp och följa med. Pojken blev först rädd, men sedan förstod han att trollet inte var farligt och reste sig upp för att följa med trollet. Visst hade pojken hört pappas berättelser om alla elaka troll som kunde finnas i skogen, men just nu var han inte rädd för det här trollet. Det var ju så litet, nästan som ett av hans små mjuka gosedjur.

Han följde efter trollet, och rätt snart såg han sin halvfärdiga koja, och kände igen sig. Hans hus låg bara tvärs över gräsmattan. Han kunde t o m se det härifrån. Han vände sig om och ville säga tack till det lilla trollet, men det var försvunnet. Då sprang han fort hem til sin mor och far och ville berätta om vad som hänt.

Hans mor lyssnade lite tankspritt på hans berättelse och svarade bara lite hum, ja och kanske det.

När hans far kom hem försökte pojken berätta även för sin far vad som hade hänt. Hans far svarade bara :

"Jodå, troll finns säkert, men inte har du träffat ett sådant idag inte. Du har bara somnat till när du byggde kojan och drömt om trollet. Seså gå och lek med dig nu, men stanna inomhus för det börjar bli mörkt ute."

Pojken gick till sitt rum, och som han funderade. Men han var helt säker på att han hade träffat det lilla trollet.

Nästa dag höll hans mamma på att julpynta lite i huset, för det var bara ett par veckor kvar till jul. Pojken gick ut till sin koja och byggde vidare på den lite till. men han gick inte längre ifrån den än att han fortfarande såg den.

Han hoppades på att se trollet igen, men inget troll dök upp.

Dagarna gick och så var det dags för far och mor att ställa ut den årliga julgröten till vätten som bodde under deras hus. När pojken såg det blev han ledsen, för han ville ju att även hans lilla troll skulle få, lite julmat.

För trots allt hade trollet faktiskt hjälpt honom att hitta hem, så det lilla trollet var väldigt snällt, och är man snäll sa pojken, då ska man få en belöning på julafton. Hans mor och far tyckte det bara var fantasier, men de hade ju ingen riktig bra förklaring till varför trollet inte skulle kunna få lite julmat också, så de gjorde i ordning ett fat med lite julgott till trollet också.

Pojken bar ut fatet och ställde det en bit längre bort, närma skogen som började på andra sidan av gräsmattan.

Dagen efter julafton smög pojken ut till skogsbrynet för att se om trollet hade ätit upp maten. Jodå tallriken var tom, och på tallriken låg det istället en liten grankvist. Då förstod pojken att trollet fått sin julklapp.

Idag gjorde vi ett nytt försök att samla in den mat jag hittade en bit bort, och idag kom vi faktiskt iväg också. Men eftersom det var dagsljus så var vi tvugna att hela tiden vara uppmärksamma på om det kom människor någonstans.

Men tydligen var det en lugnare dag idag.

När mina syskon fick se hur mycket mat det fanns här, då blev de jätteivriga och började glatt samla in så mycket de bara hann.

Lillsyrran hittade dessutom en del blåbär i närheten, så det blev rätt mycket mat vi fick med oss hem idag.

Idag hade jag tänkt ta med syskonen för att samla in lite mat från ett nytt matställe som jag hittat. Men det blev inte riktigt så som jag tänkt mig.

Vi gick upp hyfsat tidigt för att hinna samla ihop så mycket mat som möjligt, men när vi, förberedda med korgar, skulle ge oss iväg så hördes steg utanför vår grotta. Det hördes människoröster och barnaröster och dessutom trampandet av hundtassar, så vi drog oss fort tillbaka in i grottan igen. Människorna och hundarna stannade en bit bort, och där satte de sig ner en stund. De tog upp lite matsäck ur en kasse förstod vi när doften av bröd och kaffe nådde våra näsor. Det doftade rätt spännande, men far sa skarpt till oss att inte lockas ut av doften. Istället försökte vi då vänta ut dem, och så småningom hörde vi hur de gick iväg. De klampade över vårt grottak och sedan blev det tyst en stund.

Men lagom när far tyckte att vi kunde bege oss ut igen, då hörs andra människoröster inte alls långt bort, så vi gömde oss i grottan igen. De här människorna gick förbi, men strax efter dem kom det fler. Tydligen var det väldigt populärt att vara ute idag, så till sist bestämde far att det där med att samla mat, det fick vänta tills en annan dag.