Idag kom jag fram till en mycket speciell plats för oss troll.
Jag kom till ett vattenfall, ett i vår värld mycket speciellt sådant.

Det berättas att bakom det här vattenfallet hade det en gång
bott en drake som lade en speciell magisk kraft i vattnet.
Vattenfallets droppar sägs skydda den som får dem på sig.
Det sägs också att drakens kraft skyddade de unga som färdades ensamma
förbi hans vattenfall.
Genom att låta dem dricka av vattnet från fallet så gavs de unga
kraft och mod att färdas vidare förbi platser som kunde vara farliga.

 
Orsaken till att draken gjorde det var att han en gång,
när han varit väldigt liten, hade tagits om hand av en ung pojke då

den unga drakens mor hade jagats bort av en grupp drakjägare som
var ute efter de skatter som drakar sägs gömma i sina bon.
Vad jägarna inte visste var att där också fanns en ung drake som
blivit tillsagd av sin mor att vad som än hände aldrig visa sig för
jägarna.
När dagarna gick och hans mor inte kom tillbaka började den unga draken
bli svagare och svagare då han var mycket hungrig.
När så draken några dagar senare hörde ett litet tyst ljud utanför grottan,
trodde han först att det var hans mor som kom tillbaka och
smög försiktigt fram för att möta henne.

När han såg att det var en liten pojke så drog han sig snabbt tillbaka
långt in i grottan för att inte upptäckas.
Den unga pojken kom in bakom vattenfallet och stannade där bakom.
Samtidigt som draken hörde höga röster bortanför vattenfallet,
såg han hur pojken kröp längre och längre in i hans grotta.
Han kände också att pojken var rädd men inte för honom,
utan för de röster som hördes.

Så småningom försvann rösterna bort från grottan och efter ett tag
tystnade de helt. Då började pojken se sig om i grottans dunkel
och vartefter han gick längre in i grottan kom pojken närmare
den unga draken, men hade ännu inte fått syn på honom.
Efter en stund gick pojken sin väg, utan att ha upptäckt draken,
men han lämnade kvar en stor lax som förmodligen var orsaken till de
höga rösterna och letandet efter pojken.
Draken åt upp laxen och kände sig behagligt mätt.

Nästa dag hörde han åter tysta steg närma sig grottan och drog sig
längre in i grottan. Även denna gång var det den unga pojken som kom in i grottan, men idag hade han ingen efter sig.

Istället lade han alldeles nyligen fiskad lax, strax bakom vattenfallet.

Sedan satte sig pojken en stund bredvid laxen, innan han åter gav sig iväg.

Nästföljande dag när pojken kom hade han återigen en lax med sig,
som han lämnade i grottan, innan han gick därifrån.
Även den laxen åt den unga draken upp med god aptit.
Så fortsatte det ett tag till, men aldrig gjorde pojken ens
något försök att leta noggrannare i grottan.
Han bara lämnade laxen och sedan gick han.

Efter en tid kom pojken alltmer sällan och till sist inte alls.
Men då hade den unga draken redan börjat skaffa sig mat på egen hand.
Det här var nu längesedan, men ingen vet om draken fortfarande finns kvar i grottan, och aldrig har någon ens brytt sig om att leta.
De få som har kommit förbi har endast sett ett vackert vattenfall,
och går man bakom det, de som nu gör det, då finns där endast en bergsvägg.