I natt har det också snöat, men mer som dalande flingor. Det blev till att stiga upp tidigt idag, för jag har en bit att färdas innan jag kommit fram. Vi hörs lite senare, nu ska jag ge mig iväg.

Ojoj vad det har blåst och snöat i natt.

Jag bjöds in att övernatta på tomtens berg, och det kändes bra, för det var inte lockande att sova utomhus precis.

Jag fick träffa några fler trevliga troll som bjöd in mig att sova hos dem.

Sent på kvällen var det fest på tomtens berg och även jag blev inbjuden. Då träffade jag många andra också som bodde i trakterna. Det blev mycket trevligt.

Jag hade sovit mycket gott och vaknade rätt sent. Jag bjöds på en härlig frukost och sedan begav jag mig iväg vidare, rakt ut i blåsvädret.

På bergets topp var det blåsigare än här ner i skogens skydd. Så det var tur att jag var i skogen. Dessutom hade det kommit massor av snö.

Vartefter jag gick där i gammelskogen så hörde jag hur det knakade i träden runtomkring mig.

Jag följde en väl upptrampad stig som tomtenissen hade visat mig. Skidorna dem hade jag naturligtvis med mig också, men hängandes på ryggen. Jag hade också fått snöskor av trollen som de gjort. Med dem blev det lite lättare att gå ovanpå snön.

Så småningom var jag tvungen att lämna den upptrampade stigen, och då åkte skidorna på. Nu var det utförsåkning som gällde, och fort gick det.

Javisst, nu har jag träffat tomten jag med. Han var stor och bullrig och hade en massa gråvitt skägg. Hans festdräkt var röd, men idag hade han bara "vardagskläder" på sig. Tomten är jättegammal. Han berättade att han fyller 150 år nästa år.

Jag frågade lite om hur tomten kunde veta vilka barn som varit snälla, och vilka som varit stygga.

Till svar fick jag att alla barn är snälla innerst inne, men inte alla vågar visa det och därför försöker de få lite uppmärksamhet på annat sätt, t ex genom att bråka. Men innerst inne är alla snälla, inget barn är elakt.

Alla barn får julklappar, inget blir utan.

Jag frågade också lite om hans renar.

Jovisst har han renar svarade han på min fråga, och de är mycket speciella allihopa. Vad som kan kännas jobbigt, berättade tomten vidare, det är att renarna inte blir lika gamla som tomten. Därför måste tomten vissa år lämna över en rens slädposition till en ny och yngre ren. Men det är livets gång, alla blir inte jättegamla. De nya renarna döps alltid efter den de efterträder.

Jultomten berättade också lite om hur man delar ut julklappar i olika länder.

I en del länder läggs julklapparna under granen på julaftonsnatten, t ex i Danmark och Finland, i vissa familjer även i Sverige.

I USA och många andra länder så delas julklapparna ut på Juldagen, och lämnas för det mesta under granen. Men ibland kan mindre paket stoppas i en julstrumpa eller en sko.

I en del andra länder som t ex Holland, Tyskland och Belgien delas julklappar ut den 5 eller 6 december istället, och då är det inte Jultomten som delar ut julklapparna utan en figur vid namn S:t Nikolaus, som dock bär snarlika kläder som jultomten här i Sverige.

Sedan satt vi och småpratade över en tallrik mycket god Julgröt som lagats efter ett speciellt recept, och lite varm glögg.

Innan jag skulle gå frågade jultomten om jag hade någon önskan så här inför Julen, även fast vi troll inte firar jul på samma sätt som människorna.

Svaret hade jag funderat på länge, och nu kändes det så självklart.

Vad jag önskade mig, jo att alla barn i alla länder skulle få uppleva julglädje och julefrid.

Idag har jag äntligen kommit till Tomtens Berg.

Här sägs det att det bor en tomte som har koll på alla barn som är snälla eller stygga. Men hur han skulle kunna det ville jag ju gärna veta, så jag hade bestämt mig för att försöka träffa tomten.

Jag vet ju att många mindre människobarn faktiskt tror på tomten, men så är det inte hos oss trollfamiljer. Men det berättar jag mer om en annan gång.

När jag började närma mig Tomteberget kände jag hur det började pirra i magen av spänning och förväntan. Lite läskigt var det nog också. Men mest spännande.

Efter en stunds promenad mot bergets topp mötte jag en av tomtens hjälpredor.

Jag förstod att jag var på rätt väg, men jag frågade för säkerhets skull.

Jodå jag var på rätt väg.

Innan jag gick frågade den här lilla tomtenissen om jag hade en önskan så här inför jul. Det hade jag ju, men inte bara en, utan fler.

Tomtenissen sa då att jag, innan jag kommer fram till tomtebergets topp, måste jag ha bestämt mig för en av alla önskningar jag hade.

Tomten har inte till uppgift att uppfylla alla mina önskningar, bara en av dem. Men då måste den vara speciell.

När jag försiktigt undrade hur tomten skulle kunna veta om jag hade bara en speciell önskning, eller fler, så fick jag till svar att "Tomten vet allt".

Med de orden gick han så vidare och försvann bort i skymningen.

Nu blev jag väldigt villrådig. För hur skulle jag kunna välja en enda önskning......

Jag hade ju så många.

Men vartefter jag fortsatte min resa mot Tomtebergets topp, så började jag fundera på en önskan som skulle vara speciell.

Jag menar eftersom jag är en trollunge så har jag ju aldrig firat jul som människor gör, och därför aldrig träffat tomte eller en tomtenisse.

Vad som förvånade mig mest var att tomtenissen jag mötte aldrig sa ens något om att jag var en trollunge..........

I natt har jag sovit i trollskogen. Jag hade hittat en skön plats under en gran där det var både torrt och varmt. Jag hade bäddat med lite ljung och mossa, så det blev varmt och mjukt.

Jag vaknade vid ett par tillfällen, och fick då en känsla av att jag var iakttagen. Jag kan ju ha drömt också, jag vet faktiskt inte riktigt säkert.

Så småningom kom gryningen och jag var klarvaken tidigt.

Idag skulle jag bege mig av längre in i trollskogen. Men först åt jag lite frukost.

Den första jag mötte var en vätte som fräste åt mig att flytta på mig. Jag hade aldrig träffat en sådan förut, så jag blev alldeles paff. Men när den första förvåningen hade lagt sig, då frågade jag vad han gjorde här ute i skogen,

för vad jag hört berättas så levde vättar ofta under hus som människorna bodde i, och här fanns det väl knappast några hus ?

Han svarade lite vresigt att han hade varit ute för att söka efter borst från ett vildsvin. Vättens gamla borste till husbondens häst hade blivit så utsliten och nu kunde inte vätten göra hästen så välborstad som han ville.

Innan jag hann fråga något mer, så var han borta. Kvar stod jag och funderade.

Efter en stund fortsatte jag genom trollskogen.

Så småningom kokm jag fram till en bäck, och på något sätt måste jag ta mig över den. Ännu hade inte isen lagt sig på den, för annars hade det ju varit enkelt att ta sig över. Så jag satte mig att fundera en stund.

I min fantasi kunde jag gissa hur det såg ut här på sommaren, då näcken troligen satt här någonstans och spelade på sin fiol. Jag antog att Näcken liksom hade gått i ide nu under vintern, precis som björnar gör på vintern. För nu syntes han då inte till.

Jag sökte med blicken på det som fanns runtomkring. Min blick stannade på en barkbit som var rätt stor, och jag fick en idé om att prova att göra en barkbåt av den och ta mig över bäcken med den.

När jag kom fram till barkbiten såg jag att den redan var färdig att ta sig över med, och bredvid den låg en lång kvist som kunde användas som en åra så jag kunde staka mig fram genom vattnet. Perfekt tyckte jag.

Jag kom över bäcken utan större problem, och fortsatte promenaden på den andra sidan av bäcken.

Nu kändes det nästan ännu tydligare att jag var iakttagen, och jag såg mig omkring, men kunde inte se någon, och fortsatte gå. men känslan släppte inte.

Plötsligt tyckte jag mig ana en rörelse strax till vänster om mig och vände blicken ditåt. Jag hann få en skymt av en människoliknande kvinna som försvann lika fort som hon kom.

Flera gånger i ögonvrån tyckte jag mig se henne. Men aldrig så länge att jag kunde få mig en bild av henne.

Jag fortsatte gå och kom så småningom genom den stora skogen. Nu blev det enklare att gå för jag hade kommit fram på en rätt så tydligt upptrampad stig.

Idag började min dag tidigt, för jag gav mig iväg vid 05 tiden redan i morse.

Jag hade nämligen en bit att gå innan jag var framme.

Nu har jag kommit fram till en riktig trollskog. Inte bara att det är en jättegammal skog, men här finns massor av allehanda sagoväsen här, som man ibland kan se om man har tur. Kanske du hör talas om häxor, näcken, huldran, Älvor m fl.

Det sägs att i den här skogen, som är väldigt stor, finns det flera av dem.

Det sägs också att det bor massor av troll här i skogarna.

Idag kom jag till en speciell plats, som inte alla känner till. Här härskar Isälvorna och dem bör man hålla sig väl med. Snökristallerna i deras rike de ser ut som ut som diamanter. Här är det ofta väldigt vackert att gå, om man gillar iskristaller, vilket ju jag gör. De är väldigt vackra.

Isälvorna är också vackra ska ni veta. De är inte lika luriga som flodälvorna, men för att få passera här måste man be om lov och lämna en vacker gåva. Som tack får man passera och få matsäck med sig på vägen, om man vill.

Min gåva till dem är ett vackert rött nypon som jag valt ut med omsorg, under vägen hit.

Jag fick ett knippe rönnbär med mig som matsäck på vägen, och de smakade utsökt när jag började bli hungrig.  

Idag kom jag fram till en mycket speciell plats för oss troll.
Jag kom till ett vattenfall, ett i vår värld mycket speciellt sådant.

Det berättas att bakom det här vattenfallet hade det en gång
bott en drake som lade en speciell magisk kraft i vattnet.
Vattenfallets droppar sägs skydda den som får dem på sig.
Det sägs också att drakens kraft skyddade de unga som färdades ensamma
förbi hans vattenfall.
Genom att låta dem dricka av vattnet från fallet så gavs de unga
kraft och mod att färdas vidare förbi platser som kunde vara farliga.

 
Orsaken till att draken gjorde det var att han en gång,
när han varit väldigt liten, hade tagits om hand av en ung pojke då

den unga drakens mor hade jagats bort av en grupp drakjägare som
var ute efter de skatter som drakar sägs gömma i sina bon.
Vad jägarna inte visste var att där också fanns en ung drake som
blivit tillsagd av sin mor att vad som än hände aldrig visa sig för
jägarna.
När dagarna gick och hans mor inte kom tillbaka började den unga draken
bli svagare och svagare då han var mycket hungrig.
När så draken några dagar senare hörde ett litet tyst ljud utanför grottan,
trodde han först att det var hans mor som kom tillbaka och
smög försiktigt fram för att möta henne.

När han såg att det var en liten pojke så drog han sig snabbt tillbaka
långt in i grottan för att inte upptäckas.
Den unga pojken kom in bakom vattenfallet och stannade där bakom.
Samtidigt som draken hörde höga röster bortanför vattenfallet,
såg han hur pojken kröp längre och längre in i hans grotta.
Han kände också att pojken var rädd men inte för honom,
utan för de röster som hördes.

Så småningom försvann rösterna bort från grottan och efter ett tag
tystnade de helt. Då började pojken se sig om i grottans dunkel
och vartefter han gick längre in i grottan kom pojken närmare
den unga draken, men hade ännu inte fått syn på honom.
Efter en stund gick pojken sin väg, utan att ha upptäckt draken,
men han lämnade kvar en stor lax som förmodligen var orsaken till de
höga rösterna och letandet efter pojken.
Draken åt upp laxen och kände sig behagligt mätt.

Nästa dag hörde han åter tysta steg närma sig grottan och drog sig
längre in i grottan. Även denna gång var det den unga pojken som kom in i grottan, men idag hade han ingen efter sig.

Istället lade han alldeles nyligen fiskad lax, strax bakom vattenfallet.

Sedan satte sig pojken en stund bredvid laxen, innan han åter gav sig iväg.

Nästföljande dag när pojken kom hade han återigen en lax med sig,
som han lämnade i grottan, innan han gick därifrån.
Även den laxen åt den unga draken upp med god aptit.
Så fortsatte det ett tag till, men aldrig gjorde pojken ens
något försök att leta noggrannare i grottan.
Han bara lämnade laxen och sedan gick han.

Efter en tid kom pojken alltmer sällan och till sist inte alls.
Men då hade den unga draken redan börjat skaffa sig mat på egen hand.
Det här var nu längesedan, men ingen vet om draken fortfarande finns kvar i grottan, och aldrig har någon ens brytt sig om att leta.
De få som har kommit förbi har endast sett ett vackert vattenfall,
och går man bakom det, de som nu gör det, då finns där endast en bergsvägg.