Idag kom jag fram till en mycket speciell plats för oss troll.
Jag kom till ett vattenfall, ett i vår värld mycket speciellt sådant.

Det berättas att bakom det här vattenfallet hade det en gång
bott en drake som lade en speciell magisk kraft i vattnet.
Vattenfallets droppar sägs skydda den som får dem på sig.
Det sägs också att drakens kraft skyddade de unga som färdades ensamma
förbi hans vattenfall.
Genom att låta dem dricka av vattnet från fallet så gavs de unga
kraft och mod att färdas vidare förbi platser som kunde vara farliga.

 
Orsaken till att draken gjorde det var att han en gång,
när han varit väldigt liten, hade tagits om hand av en ung pojke då

den unga drakens mor hade jagats bort av en grupp drakjägare som
var ute efter de skatter som drakar sägs gömma i sina bon.
Vad jägarna inte visste var att där också fanns en ung drake som
blivit tillsagd av sin mor att vad som än hände aldrig visa sig för
jägarna.
När dagarna gick och hans mor inte kom tillbaka började den unga draken
bli svagare och svagare då han var mycket hungrig.
När så draken några dagar senare hörde ett litet tyst ljud utanför grottan,
trodde han först att det var hans mor som kom tillbaka och
smög försiktigt fram för att möta henne.

När han såg att det var en liten pojke så drog han sig snabbt tillbaka
långt in i grottan för att inte upptäckas.
Den unga pojken kom in bakom vattenfallet och stannade där bakom.
Samtidigt som draken hörde höga röster bortanför vattenfallet,
såg han hur pojken kröp längre och längre in i hans grotta.
Han kände också att pojken var rädd men inte för honom,
utan för de röster som hördes.

Så småningom försvann rösterna bort från grottan och efter ett tag
tystnade de helt. Då började pojken se sig om i grottans dunkel
och vartefter han gick längre in i grottan kom pojken närmare
den unga draken, men hade ännu inte fått syn på honom.
Efter en stund gick pojken sin väg, utan att ha upptäckt draken,
men han lämnade kvar en stor lax som förmodligen var orsaken till de
höga rösterna och letandet efter pojken.
Draken åt upp laxen och kände sig behagligt mätt.

Nästa dag hörde han åter tysta steg närma sig grottan och drog sig
längre in i grottan. Även denna gång var det den unga pojken som kom in i grottan, men idag hade han ingen efter sig.

Istället lade han alldeles nyligen fiskad lax, strax bakom vattenfallet.

Sedan satte sig pojken en stund bredvid laxen, innan han åter gav sig iväg.

Nästföljande dag när pojken kom hade han återigen en lax med sig,
som han lämnade i grottan, innan han gick därifrån.
Även den laxen åt den unga draken upp med god aptit.
Så fortsatte det ett tag till, men aldrig gjorde pojken ens
något försök att leta noggrannare i grottan.
Han bara lämnade laxen och sedan gick han.

Efter en tid kom pojken alltmer sällan och till sist inte alls.
Men då hade den unga draken redan börjat skaffa sig mat på egen hand.
Det här var nu längesedan, men ingen vet om draken fortfarande finns kvar i grottan, och aldrig har någon ens brytt sig om att leta.
De få som har kommit förbi har endast sett ett vackert vattenfall,
och går man bakom det, de som nu gör det, då finns där endast en bergsvägg.

Idag tänkte jag berätta hur vi bor och lever vi småtroll.

I min familj är vi 7 stycken. Jag har alltså 4 syskon, två småsystrar och två storebröder.

Vi har inga husdjur, som människor brukar ha, men det har hänt att jag haft sällskap kortare perioder av en snigel eller en nyckelpiga.

Vi trivs inte direkt i hus om man säger så, Vi vill istället ha nära till naturen för vi lever ju av vad den kan ge oss.

En del småtroll bor på marken bland stenar och blåbärsris. En del bor i träden, och vissa troll bor under gamla övergivna hus också. Min familj bor i en grotta som är tillräckligt stor för oss, men inte så stor att en människa kan komma in i den.

I min familjs grotta är det väl runt en 15 grader varmt, och det är rätt lagom för oss.

När vintern närmar sig, som nu, då samlar vi mat som vi förvarar i särskilda vinterförråd. De kan vara i ihåliga träd, i särskilda rum under marken, eller under stubbar och lingonris. Ja det varierar mycket.

Vi troll äter det mesta som naturen kan ge oss. Vi äter fisk, bär av olika slag, svamp, frukter, blad (som vi också gör te av), barr, nötter och viss mat som nog liknar den människor äter. Mor bakar gärna pajer, bröd och annat.

Däremot äter vi inte sådant som chips, godis och läsk.

På vintern samlar vi inte särskilt mycket mat, för då är det ju oftast rätt svårt att komma åt den under all snö. Dessutom är dte jobbigt att gå i snö längre sträckor. Även vi lämnar fotspår i snön, så då tar vi oss hellre fram så det inte syns att det gått ett troll där. Däremot tycker även troll om att åka skidor och pulka som människobarn kallar det. Fast våra skidor och pulkor ser lite annorlunda ut jämfört med människornas.

Våra sängar är gjorda av bark och vår madrass är oftast gjord av fågeldun, djurpäls och ull som vi samlat ihop. Mor och Fars madrass är gjord av bomull som de hittat. Som täcke använder vi tygbitar som människor ibland lämnat kvar i skogen. Våra täcken t ex de är gjorda av en picknickkduk som några människor lämnat kvar för längesedan.

Det är mor som syr dessa täcken. hennes nål är gjord av små fiskben, och hennes tråd är hårstrån från människor eller djur. Hästtagel använder mor när hon ska sy något som måste vara riktigt starkt och hållbart, för tagel är starkt och håller bra.

Vi troll är inte precis lata av oss, för vi är fostrade att hjälpa till hemma och avlasta far och mor. Om vi skulle bete oss ouppfostrat och inte hjälpa till hemma, då skulle vi skickas ut från hemmet, och få klara oss bäst vi kan. Det har hänt att olydiga troll som skickats iväg hemifrån blivit till egna grupper och i den gemensamma gruppen hjälps man åt att klara vintern och kan leva ett bra liv trots allt. Men alla har inte en sådan tur.

har man ingenstans att bo, då fryser man, framförallt om vintern. är man ensam och måste samla all mat själv, då blir man utan när man blir sjuk eller gör sig illa.

Därför lever alla troll i större eller mindre grupper, inte alltid i sin familj, för att kunna hjälpas åt.

Vi har en del fiender också. Utöver människor finns det djur i skogen som kan vara våra fiender och som man måste akta sig för.

Där finns t ex rovfåglar, ormar, grävlingar och vesslor som då gärna äter oss till middag om de får tag i oss.

Människorna har ofta husdjur, och vissa av dem kan vara farliga för oss också att träffa på. En katt t ex ser oss gärna som leksak, för att sedan kanske t o m äta upp oss. Likaså hundar kan vara farliga om de är hungriga. Annars kan de använda oss som leksaker de med, och det är nog inte särskilt roligt för oss det heller.

Så när vi är utanför grottan måste vi vara på vår vakt hela tiden, för rätt som det är så kanske det kommer ett djur eller en människa som vi måste gömma oss för.

Har ni tänkt på att vi troll är ofta sedda som några ondskefulla varelser som rövar bort barn och annat otäckt, medan t ex Vättar är sedda som några söta sorts tomtar som värnar om sin husbonde ?

Varje julafton ställer människorna ut risgrynsgröt till "Vätten" för att hålla sig väl med honom.

Men om vi troll nu är så ondskefulla, borde man inte hålla sig väl med oss också ??? I så fall varför får inte vi troll då en vänlig gest av människorna ibland också ?

Det jag tänkte berätta för er idag handlar om hur fel en del människor kan ha vad gäller troll.

Min berättelse handlar om en liten pojke som var i skogen och lekte. Han hade byggt en jättefin koja av kvistar och grenar som han hittade i skogen.

När grenarna och kvistarna närmast kojan var slut, då letade han sig längre och längre in i skogen för att hitta fler. När han sedan skulle gå tillbaka till kojan för att byga klart den, då visste han inte åt vilket håll kojan låg.

Han gick en liten bit åt alla håll, men kände inte igen sig alls.

Rädd satte sig pojken ner och lutade sig mot en trädstam. Sakta började tårarna komma och han grät. Han ropade på mamman, ingen svarade. Han ropade på pappan, ingen svarade.

Till sist så somnade han av ren utmattning medan tårarna fortsatte trilla nedför hans kinder. Han vaknade av att någon knuffade lite försiktigt på honom. Han trodde först att det var hans mamma som äntligen hittat honom, men han såg henne inte. Han såg ingen. 

När han såg sig omkring lite mer noggrant så såg han ett litet litet troll som stod nedanför hans ena knä. Trollet drog i hans byxor som om det ville att han skulle resa sig upp och följa med. Pojken blev först rädd, men sedan förstod han att trollet inte var farligt och reste sig upp för att följa med trollet. Visst hade pojken hört pappas berättelser om alla elaka troll som kunde finnas i skogen, men just nu var han inte rädd för det här trollet. Det var ju så litet, nästan som ett av hans små mjuka gosedjur.

Han följde efter trollet, och rätt snart såg han sin halvfärdiga koja, och kände igen sig. Hans hus låg bara tvärs över gräsmattan. Han kunde t o m se det härifrån. Han vände sig om och ville säga tack till det lilla trollet, men det var försvunnet. Då sprang han fort hem til sin mor och far och ville berätta om vad som hänt.

Hans mor lyssnade lite tankspritt på hans berättelse och svarade bara lite hum, ja och kanske det.

När hans far kom hem försökte pojken berätta även för sin far vad som hade hänt. Hans far svarade bara :

"Jodå, troll finns säkert, men inte har du träffat ett sådant idag inte. Du har bara somnat till när du byggde kojan och drömt om trollet. Seså gå och lek med dig nu, men stanna inomhus för det börjar bli mörkt ute."

Pojken gick till sitt rum, och som han funderade. Men han var helt säker på att han hade träffat det lilla trollet.

Nästa dag höll hans mamma på att julpynta lite i huset, för det var bara ett par veckor kvar till jul. Pojken gick ut till sin koja och byggde vidare på den lite till. men han gick inte längre ifrån den än att han fortfarande såg den.

Han hoppades på att se trollet igen, men inget troll dök upp.

Dagarna gick och så var det dags för far och mor att ställa ut den årliga julgröten till vätten som bodde under deras hus. När pojken såg det blev han ledsen, för han ville ju att även hans lilla troll skulle få, lite julmat.

För trots allt hade trollet faktiskt hjälpt honom att hitta hem, så det lilla trollet var väldigt snällt, och är man snäll sa pojken, då ska man få en belöning på julafton. Hans mor och far tyckte det bara var fantasier, men de hade ju ingen riktig bra förklaring till varför trollet inte skulle kunna få lite julmat också, så de gjorde i ordning ett fat med lite julgott till trollet också.

Pojken bar ut fatet och ställde det en bit längre bort, närma skogen som började på andra sidan av gräsmattan.

Dagen efter julafton smög pojken ut till skogsbrynet för att se om trollet hade ätit upp maten. Jodå tallriken var tom, och på tallriken låg det istället en liten grankvist. Då förstod pojken att trollet fått sin julklapp.