I natt har jag sovit i trollskogen. Jag hade hittat en skön plats under en gran där det var både torrt och varmt. Jag hade bäddat med lite ljung och mossa, så det blev varmt och mjukt.

Jag vaknade vid ett par tillfällen, och fick då en känsla av att jag var iakttagen. Jag kan ju ha drömt också, jag vet faktiskt inte riktigt säkert.

Så småningom kom gryningen och jag var klarvaken tidigt.

Idag skulle jag bege mig av längre in i trollskogen. Men först åt jag lite frukost.

Den första jag mötte var en vätte som fräste åt mig att flytta på mig. Jag hade aldrig träffat en sådan förut, så jag blev alldeles paff. Men när den första förvåningen hade lagt sig, då frågade jag vad han gjorde här ute i skogen,

för vad jag hört berättas så levde vättar ofta under hus som människorna bodde i, och här fanns det väl knappast några hus ?

Han svarade lite vresigt att han hade varit ute för att söka efter borst från ett vildsvin. Vättens gamla borste till husbondens häst hade blivit så utsliten och nu kunde inte vätten göra hästen så välborstad som han ville.

Innan jag hann fråga något mer, så var han borta. Kvar stod jag och funderade.

Efter en stund fortsatte jag genom trollskogen.

Så småningom kokm jag fram till en bäck, och på något sätt måste jag ta mig över den. Ännu hade inte isen lagt sig på den, för annars hade det ju varit enkelt att ta sig över. Så jag satte mig att fundera en stund.

I min fantasi kunde jag gissa hur det såg ut här på sommaren, då näcken troligen satt här någonstans och spelade på sin fiol. Jag antog att Näcken liksom hade gått i ide nu under vintern, precis som björnar gör på vintern. För nu syntes han då inte till.

Jag sökte med blicken på det som fanns runtomkring. Min blick stannade på en barkbit som var rätt stor, och jag fick en idé om att prova att göra en barkbåt av den och ta mig över bäcken med den.

När jag kom fram till barkbiten såg jag att den redan var färdig att ta sig över med, och bredvid den låg en lång kvist som kunde användas som en åra så jag kunde staka mig fram genom vattnet. Perfekt tyckte jag.

Jag kom över bäcken utan större problem, och fortsatte promenaden på den andra sidan av bäcken.

Nu kändes det nästan ännu tydligare att jag var iakttagen, och jag såg mig omkring, men kunde inte se någon, och fortsatte gå. men känslan släppte inte.

Plötsligt tyckte jag mig ana en rörelse strax till vänster om mig och vände blicken ditåt. Jag hann få en skymt av en människoliknande kvinna som försvann lika fort som hon kom.

Flera gånger i ögonvrån tyckte jag mig se henne. Men aldrig så länge att jag kunde få mig en bild av henne.

Jag fortsatte gå och kom så småningom genom den stora skogen. Nu blev det enklare att gå för jag hade kommit fram på en rätt så tydligt upptrampad stig.

Idag var det dags för nya äventyr. Vi hade blivit bjudna till en fest hos Stortrollet. Far och jag gav oss iväg långt innan solen stigit upp. 

Så småningom kom vi fram till en stor flod med bara en väg över, och den sägs vara förtrollat av bäckaälvorna, släkt med bäckahästen, som ni kanske känner till.

Älvor gillar inte troll något vidare, och just den här lilla biten tillhör älvornas land.

En del troll som ville passera över bäcken förvandlade sig själva till Älvor, för de trodde att de inte skulle märkas då. Det sägs ju att vi troll är rätt bullriga, och den delen finns kvar även om vi skulle förvandla oss.

Älvor är ju som ni kanske vet, väldigt tysta av sig och upptäcker direkt ett troll , eller något annat väsen, som försöker vara en Älva.

Jag smög mig sakta och försiktigt över det frusna gräset som knastrade lite under mina fötter.

Sedan fortsatte vi utmed den förtrollade floden och kom till den bro som leder över floden.

Här gällde det att inte se ner i vattnet utan bara lugnt passera över bron. På andra sidan skulle vi sedan vara trygga i trollens land igen. Far hade gått här många gånger, men inte jag. Därför gick far först.

När det var min tur tog jag sakta ett steg ut på bron, inget ljud hördes. Sedan tog jag ett steg till, det knarrade lite på bron, men inte så farligt. Dock kändes det som om vattnet liksom lockade på mig, men jag höll blicken riktad framåt på far och tänkte istället på vad skoj jag skulle ha när jag kom fram.

Sedan fortsatte jag resterande bit över den. Allt gick bra.

Framemot kvällen så var vi framme och festen kunde börja.

Idag blev det rätt läskigt.

Jag hade samlat ihop ekollon som jag tänkte ta hjälp av syskonen att bära hem. När jag var på väg för att hämta dem, så stannade jag plötsligt till och stod kvar som förstenad. En bit framför mig på marken står en stor svartvit katt och tittar på mig. Jag ville springa därifrån, men det var som om mina ben inte ville lyda, jag kom ingenstans.

Katten tittade stint på mig, men jag kunde inte röra mig ur fläcken. Kanske var det det som blev min räddning, för efter en stund så vände sig katten bort och gick åt ett annat håll.

Själv var jag jätterädd och skakde i hela kroppen. Det tog en stund innan jag samlat ihop mig så pass så att jag kunde springa hem.

Men jag vägrade att gå tillbaka med syskonen och hämta ekollonen, åtminstone idag. För tänk om katten var kvar där någonstans och lurade på oss.......

Idag när jag gav mig ut för att hjälpa mor med lite höstbestyr så tog jag ju den enklaste vägen, en av människor upptrampad stig.

Plötsligt hörde jag tunga steg samt lätta tassar komma mot mig. Det var en av de där människorna som kom gående visade det sig strax därpå. Jag skyndade fort ut i det långa gräset för att gömma mig, och jag hoppades att jag inte upptäckts. 

Jodå jag har jag träffat på sådana några gånger, men nu måste jag skynda mig till mor. 

Idag hade jag bestämt mig för att gå til an av våra sjöar för att fånga mig lite fisk och ta med hem till mor. Ena av min äldre bröder ville också följa med så vi gjorde sällskap.

Vi följde vattendraget som går förbi vår grotta ända fram till den sjö som det rinner ut i.

Väl framme satte vi oss en bra bit från varandra för att inte störa fisken som kunde finnas där. Jag satte mig så nära kanten jag vågade utan att riskera att falla ner i vattnet. För se simma det är inte en av mina favoritsysselsättningar. Visst kan jag plaska iland om jag måste, men jag är glad om jag slipper. Dessutom tycker jag att vattnet är rätt kallt nu så dte inbjuder inte till ett dopp precis.

Efter ett tag hade min bror fått napp och fångat ett par fiskar, så då bestämde vi oss för att bege oss hemåt.

Plötsligt hörde vi knastrande steg en bit bort och båda vände sig om. Då såg vi några människor som var ute med sina hundar, och de var på väg åt vårt håll !

Min bror försvann fort som sjutton in i ett ihåligt träd, men jag som var en bit framför honom kunde inte springa tillbaka för att gömma mig där jag med. Istället såg jag mig snabbt omkring för att hitta ett bra gömställe.

Jag såg en stor lövhög, och den valde jag att gömma mig i. Förhoppningsvis skulle inte hundarna börja böka i den, och inte människorna heller hoppades jag. För när hundar är i närheten då kanske inte en lövhög är dte allra bästa stället att gömma sig på, men jag hade inget annat val, så den fick duga.

Strax därpå kom en av hundarna väldigt nära min lövhög med sin nos, och jag blundade och hann tänka "Nu äter den upp mig".

Men hunden försvann sedan åt ett annat håll och kvar var jag, levande, i lövhögen.

Jag stannade kvar tills jag knappt hörde stegen av människorna längre. Då först vågade jag försiktigt titta upp !

Min äldre bror hade redan lämnat sitt träd och kom nu fram till mig och sa :

"Jag trodde nästan att hunden skulle få syn på dig, men vi hade tur idag både du och jag". "Nu tycker jag vi skyndar oss hem med fisken".

Naturligtvis höll jag med. Det var skönt att ha en storebror med sig vid ett sådant tillfälle. Han kändes så trygg och jag lugnade mig rätt snart och glada fortsatte vi hemåt med fisken.

Mor blev jätteglad över den extra maten, men hon tyckte allt att det var ett läskigt äventyr vi varit med om.