I natt har jag sovit i trollskogen. Jag hade hittat en skön plats under en gran där det var både torrt och varmt. Jag hade bäddat med lite ljung och mossa, så det blev varmt och mjukt.

Jag vaknade vid ett par tillfällen, och fick då en känsla av att jag var iakttagen. Jag kan ju ha drömt också, jag vet faktiskt inte riktigt säkert.

Så småningom kom gryningen och jag var klarvaken tidigt.

Idag skulle jag bege mig av längre in i trollskogen. Men först åt jag lite frukost.

Den första jag mötte var en vätte som fräste åt mig att flytta på mig. Jag hade aldrig träffat en sådan förut, så jag blev alldeles paff. Men när den första förvåningen hade lagt sig, då frågade jag vad han gjorde här ute i skogen,

för vad jag hört berättas så levde vättar ofta under hus som människorna bodde i, och här fanns det väl knappast några hus ?

Han svarade lite vresigt att han hade varit ute för att söka efter borst från ett vildsvin. Vättens gamla borste till husbondens häst hade blivit så utsliten och nu kunde inte vätten göra hästen så välborstad som han ville.

Innan jag hann fråga något mer, så var han borta. Kvar stod jag och funderade.

Efter en stund fortsatte jag genom trollskogen.

Så småningom kokm jag fram till en bäck, och på något sätt måste jag ta mig över den. Ännu hade inte isen lagt sig på den, för annars hade det ju varit enkelt att ta sig över. Så jag satte mig att fundera en stund.

I min fantasi kunde jag gissa hur det såg ut här på sommaren, då näcken troligen satt här någonstans och spelade på sin fiol. Jag antog att Näcken liksom hade gått i ide nu under vintern, precis som björnar gör på vintern. För nu syntes han då inte till.

Jag sökte med blicken på det som fanns runtomkring. Min blick stannade på en barkbit som var rätt stor, och jag fick en idé om att prova att göra en barkbåt av den och ta mig över bäcken med den.

När jag kom fram till barkbiten såg jag att den redan var färdig att ta sig över med, och bredvid den låg en lång kvist som kunde användas som en åra så jag kunde staka mig fram genom vattnet. Perfekt tyckte jag.

Jag kom över bäcken utan större problem, och fortsatte promenaden på den andra sidan av bäcken.

Nu kändes det nästan ännu tydligare att jag var iakttagen, och jag såg mig omkring, men kunde inte se någon, och fortsatte gå. men känslan släppte inte.

Plötsligt tyckte jag mig ana en rörelse strax till vänster om mig och vände blicken ditåt. Jag hann få en skymt av en människoliknande kvinna som försvann lika fort som hon kom.

Flera gånger i ögonvrån tyckte jag mig se henne. Men aldrig så länge att jag kunde få mig en bild av henne.

Jag fortsatte gå och kom så småningom genom den stora skogen. Nu blev det enklare att gå för jag hade kommit fram på en rätt så tydligt upptrampad stig.